Gardinens historia

Fönstergardinens kulturhistoria är relativt kort. Tyger och uppsättningar har skapats både av praktiska skäl och skiftande moden med krav på estetisk upplevelse och rumslig gestaltning.

 

I norra Europa bestod fönstren hos den stora medeltida bondebefolkningen av en liten ljus- och rököppning på det sluttande taket, oftast en glugg med trälucka. Den kunde också vara gjord av magskinn från boskap eller pergament för att släppa in lite ljus. Vid 1500-talets början berättar Olaus Magnus att städernas fönster satt på sidan av husen och var ”försedda med galler och luckor av järn”.

 

Glasfönstret var förvisso känt från romarriket. Då blyspröjsades runda buteljbottnar till större fönsterpartier. Men det var en mycket påkostad lyx även långt in på medeltiden. Den första svenska nedteckningen om fönsterglas är en uppgift från Vadstena år 1404. Här fanns en glasmäster och 100 år senare verkade i Stockholm fyra mästare inom skrået.

 

Vid den tiden var fönstren små, och vid genombrottet för renässansens arkitektur i Sverige fick Vadstenas slott höga fönster med fast glas. Fönstren blev populära, och under 1700-talet följde Sverige de kontinentala länderna genom att införa en fönsterskatt som varade fram till 1809.

 

Europa fick intryck till sina rumstextilier från egyptiska väggar och Bysans draperier. I dessa kulturriken hängde draperier i palatsen mellan pelarna för att bilda pampiga bakgrunder. Under tidig medeltid smyckades palats och kyrkor med vävnader längs väggarna. Och snart, på 1300-talet, levererade den italienska sidenindustrin hela rumsinredningar till det allt rikare borgerskapet. Det dröjde inte många år förrän de skandinaviska slotten också blev hemtama med det nya textila modet. Den svenska motsvarigheten att pryda väggar kallades att ”dra stugan”. Dessa rumstextilier var fönstergardinens tidiga släktingar. De tidigaste uppteckningarna om gardiner på kontinenten omtalas i samband med Filip V:s kröning i Frankrike 1316. En generation senare lät kung Jean av England köpa ett antal alnar lärft till fönstren i sitt rum, och 1380 fick Charles V åtta azurblå lärftgardiner till några rum.

 

Bevarade målningar från 1400-talet visar gardiner från rikemanshem och snart spred sig dessa till övrig borgerlighet i Europa. Här användes den tunna lärften, inte de tjockare köldskyddande materialen. Tydligen var gardinen redan ett mode.

 

Bruket av gardiner spred sig mycket sakta. Inte ens 1600-talets praktslott Versailles hade gardiner i alla rum. Slottets tidigaste gardiner dolde inte hela fönstret, vare sig det var en rak häng- eller en hissgardin. De första svenska uppteckningarna om gardiner kom också under det tidiga 1600-talet. Även i slutet av seklet betraktades gardinen fortfarande som en inredningsdetalj för ett mycket litet fåtal. Också svenskarna använde lärft, men även rask, vilket var ett diagonalvävt ylletyg med vaxad yta som gav ett skinande elegant uttryck. Damast och kläde fanns i mindre omfattning och ökade i popularitet mot 1700-talet.

 

De som hade råd med det nya påfundet försökte följa med i modet, och de fönster som bevärdigades med gardin fick endast ett tygstycke. Emellertid visar en skrift, år 1673, det nya bruket att dela gardinen till ömse sidor om fönstren. Under början av 1700-talet såldes enhetliga gardinuppsättningar för finrummen, ofta av vit taft, raka långgardiner, och troligen med släta kappor.

 

Gardinen hörde till de välbeställda skikten och var en symbol för makt. I rikemanshemmen blev fast inredning och träpaneler allt vanligare. Dåtida inredare fann här en rumslig gestaltning i samspel med de vävspända väggfälten. Snart var också gardinen en viktig del i den estetiska skönhetsjakten.

 

1729 önskade Carl Hårleman av den svenske Parisambassadören kunskap om kornischer, gallerverk och sagnoletter. Kornisch var här liktydigt med byggnadstermen kransgesims. Hårleman intresserade sig för gardinens och fönstrens arkitektoniska värden, gardinen blev dekorativ, och den fick en allt mer invecklad uppsättning. Nu började även andra arkitekter intressera sig för gardinen och dess oändliga möjligheter till uppsättningar.

 

Modet skiftade och rokokons traditioner levde kvar även under gustaviansk tid. Den raka hängningen var allmän i kunglig och borgerlig miljö århundradet ut. De som hade råd hängde siden, medan andra nöjde sig med lärft eller nättelduk. Det senare var en tunn vävnad från en bastfiber.

Referenser

HAZELIUS-BERG, G. 1962. Gardiner och gardinuppsättningar. Nordiska Museet. Stockholm

 

LENNERSTIG, B. 1994. Annette Strand propagerar för fönstrets arkitektur. Utdrag ur artikel från Tidskriften Forum. nr 4. 1994.

 

Modern variant av en sekelskiftesgardin.

Foto: A Ekstrand-Tobin

 

 

 

 

Dagens moderna gardiner hindrar inte drag och kyla på samma sätt som gardinerna förr. Det behövs inte heller vid ett välisolerande, modernt fönster.
Foto: A Ekstrand-Tobin